Interactive Learning Environments/Artikel 3

The coming functionality mash-up in Personal Learning Environments 
(C.Severance, J.Hardin, A.Whyte, 2008)

Artikeln utgår från ett resonemang kring skillnaderna mellan VLEs och PLEs.  VLEs är främst konstruerade för att möta bl a utbildningsinstitutioners behov av teknisk basplattform, homogen, pålitlig och enkel att handskas med. Den typen av lärplattform är ägarinriktad och beroende av marknad. Den utvecklas långsamt och är för simpel och rigid för att svara mot behov och önskemål som finns hos de  lärare och inlärare som strävar mot personalized learning, dvs autonom och självstyrd. Dagens digital natives räds inte att handskas med massor av olika typer av hemsidor och verktyg. Nyfikenhet, experimenterande, trial and error, behovet av frihet och egen kontroll över arbetet karakteriserar många av  dagens elever/studenter .

Inget konstigt i att PLE dyker upp på den pedagogiska stjärnhimlen (först nämnt omkring 2001) som naturlig lösning. Här får lyfts individens vilja och behov i lärandet fram före institutionens.

I artikeln nämns tillkomsten av PLEW (server) och PLEX (desktop) 2007 som en indikation på att övergång från existerande institutionscentrerade (VLEs) mot individcentrerade(PLEs) lärsystem . Övergången är oundviklig men det behöver inte innebära bråd  död för VLEs.

PLEs kan stödja både helt individualiserad lärprocess och lärande i en mer strukturerade kontext som i skolan. Författarna menar att övergången från VLEs till PLEs kan göras naturligt och gradvis på ett sätt som gagnar båda perspektiven.  De VLEs som utvecklas mot större kapacitet till interaktion med andra system kommer att bli hållbara system. Det innebär att de måste inkludera applikationer som öppnar för flexibilitet och möjlighet till individuell kontroll. Artikeln syfte är att beskriva mash-ups, för att skapa dessa öppningar. Som modellexempel beskrivs Google Map – lättåtkomlig och gratis för alla att inkludera i vilken applikation eller websida man vill. Den typen av lätthanterlig mash-up är nödvändig för att de ska kunna användas av andra än professionella webutvecklare.

Aktuella VLE-system som Blackboard, Moodle, Sakai åtföljs av av många extensions, men de förblir isolerade system eftersom de inte delas mellan systemen.

VLE-arkitekturen uppvisar en viss utveckling mot en samling mer begränsade kärnkapaciteter som kan integrera verktyg från många källor.  Dessa” minimala” VLEs som i framtiden kan samla och organisera många olika verktygs lärkapacitet runt en viss inlärningskontext kommer att ha goda möjligheter att modifieras till PLEs.

Det viktigaste kravet för att skapa verktyg som kan fungera både inom och utom VLEs/PLEs är att hitta standardsnitt för mashups som

1)      kan bygga upp lärkontexten

2)      kan skapa individuellt användartillträde till just denna lärkontext,

3)      kan hantera ”run-time services”

Alla 3 områden måste vara mycket användarvänliga och tillräckligt intelligenta för att bli hållbara.

Artikeln nämner några framväxande standardsnitt (sid 57-58).

Ägarintressen och brist på standardsnitt för mash-ups diskuteras alltså som hinder för utveckling av ideala mash-ups. Som ett tredje hinder nämns bristande möjligheter till kontroll över personlig information och sekretess. Dock nämner författarna den potential som Facebook Platform innebär för möjligheterna  att bygga upp och organisera applikationer runt  personlig  eller gruppbaserad kontext.

Vad standard beträffar nämns också IMS Learning Tool som ett framsteg.